Gipsens densitet och vikt per m³

Naturgips är en vit eller ljus bergart av kalciumsulfat med kristallvatten och kallas kalciumsulfatdihydrat. Fri fukt kan dessutom finnas på ytan och i porerna.

Föroreningar som kvarts, karbonat, kalksten, dolomit, svavel, lera och bitumen kan färga materialet. Äldre referenser anger ibland 10–15 procent fri fukt och 1–25 procent föroreningar beroende på fyndighet och lagring.

Gips förekommer i tre vanliga naturformer:

• Gips i form av stora kristaller.
• Finfibrig gips, eller selenit.
• Kornig gips.

Alabaster är en välkänd kornig variant för gjutning, inredning och dekor.

Egenskaper

Vid framställning värms gipsstenen, förlorar en del vatten, blir lösare och mals. Med vatten bildas en plastisk massa som snabbt stelnar.

• Kort härdningstid.
• Möjlighet att färga dekorativa delar i olika kulörer.
• Låg densitet och relativt lätta konstruktioner.
• Låg känslighet för höga temperaturer.
• Goda ljudisolerande egenskaper.
• Ogiftigt vid normal användning.
• Förmåga att bevara värme.

Materialets viktigaste begränsningar är:

• Låg beständighet mot ständig fukt.
• Jämförelsevis låg mekanisk hållfasthet.
• Kort brukstid för den färdigblandade massan.

Densitet och råvarufraktion

Gipssten kan levereras i stycken på cirka 50–300 mm och mindre fraktioner omkring 5–50 mm. För massa, transport och åtgång används cirka 2 320 kg/m³ för gips och 2 200–2 400 kg/m³ för stenen, med variation från porositet, fukt, föroreningar och malning.

Densiteten hos det kompakta mineralet ska inte förväxlas med skrymdensiteten hos ett luckert gipspulver. Vid dimensionering och transport behövs därför uppgiften för just den produktform som ska användas.